Nu har det gått en tid sedan jag böjade skriva på denna blogg.

Det har varit en rolig och givande resa tycker jag. Men nu är det dags för mig att sluta. Jag hinner inte längre på samma sätt (som ni kanske märkt). Och sen träffar jag inte på betongen lika mycket längre tyvärr :(  .

Men nu har ju en ny underbar betongbloggande kvinna kommit till. Och det var med STOR glödje jag såg att det existerade en så klok kvinna som valt att arbeta med betong.

Jag har läst det hon skrivit och ska erkänna Jessica: Jag avundas dig verkligen ditt jobb. De där sättet att gjuta mönster på har jag hört talas om (och även sett) och jag förstår att du är såld.

Tänk så kul att få jobba med!

Lycka till Jessica, och kämpa på. Jag vet vad vintern innebär.

Och till alla er bloggläsare… ett STORT tack för alla komentarer och uppmuntrande ord och intresse. Det har varit kul att “lära känna” er.

Varma hälsningar

Susanne Sjödahl 

Vad ska man säga om denna tragedi, vågar man ens uttala sig. Man är rädd att såra, rädd att stöta sig med någon som är berörd.

Men jag skulle vilja säga något till alla föräldrar framför allt. Snälla tänk på vad för information era barn kommer över.

Dessvärre skulle jag vilja säga att vi har hela utbudet av barnkanaler till barnen. Och jag vill bara fråga er föräldrar:

- Har ni tagit er tid och tittat och intresserat er av vad för program barnen matas med dagligen. Jag vill nog påstå att jag skäms över att jag inte väljer att slänga ut tv:n, att jag ger efter för påtryckningar från barnen att  de vill se sina favoritprogram. Och vad är det för trasch tv sen. ALLA och då menar jag ALLA program handlar ju om att döda den onde, strida och slåss för det man tror är rätt. Och det är alltid ok att döda bara det är boven.

Ja ok, det finns några små söta program men tom Snövit innehåller ju våld och mordavsikt.

Och ska vi sen ta upp det datorn och internet bidrar med till våra små barns sinnen så blir man nog så mörkrädd att man slutar tänka och stoppar huvudet i sanden.

Ja visst är det så att man kan ju inte akta sig för allt som ger en canser för då kan man ju lika gärna sluta leva, (om ni förstår parallelen) men vissa direkt dödliga saker som rökning och snus KAN man ju faktiskt avstå ifrån.

Vad ska man göra då? (Enligt mig.)

Ska man backa klockan till stenåldern och kasta ut all medial utrustning?

Nej det är klart jag inte tycker, men snälla begränsa tv:n och kräv av barnen att leka mer. Försök att betrakta leken och se vad den handlar om. Och vad det beträffar små barn och internet så förstår jag faktiskt inte grejen. Alltså barn är nyfikna och frågvisa, jag kan svara på långt ifrån alla frågor mina barn ställer. Och då kan man ju tycka att internet och en sökmotor som google är ett bra alternativ där de kan finna ALL information och lite till. Men frågan är om barnen verkligen behöver information i denna omfattning. Är det verkligen hanterbart för dem att ta till sig info med tiotusentals sökträffar på ett ord.

Kan inte internet tillgången vänta tills barnen är uppåt tonåren och du har kunnat pränta in värderingar och tankesätt och moral i dem. Vänta tills de förmodligen är rustade att urskilja all information de kommer över. Tills de är mogna nog att faktiskt VÄLJA BORT!!

Jag vet inte när ett barn är det, jag vet inte när mina barn är det. Men förhoppningsvis orkar jag stå emot internet tjatet ett tag till. Förhoppningsvis är jag så pass närvarade som förälder och känner mina barn så pass bra att jag märker/ känner om det börjar gå utför.

För jag inbillar mig, att skulle man fråga föräldrarna till pojken som sköt i Finland och gjorde sig skyldig till massmord. Så skulle de aldrig tro att deras barn kunde göra något så hemskt.

Jag vet verkligen att det inte är lätt att vara förälder, och jag har inte kommit så långt på vägen. Men får jag ge mitt lilla recept så tror jag på: Närvaro, intresse, tid och kärlek som några bra ingredienser till ett lyckat föräldraskap.

Alla har väl “drabbats” eller involverats i det faktum att jorden är påväg att förstöras. Nu pågår kampanjer världen över och skrämserpropaganda: Gör något nu!! Annars är det slut för vår jord.

Ja vad ska man säga det är väl jättebra, jag källsorterar nästan varenda liten smula i detta hushållet.

Men vad hjälper det när jag kör bil ca 200 mil i veckan, jo du läste rätt såpass illa är det. Och visste du att om en person flyger en tur och returresa till Thailand så har bara den enda resenären förbrukat utsläpp i samma utsträckning som en normalförorening av ett helt års bilkörande.

Och tänk bara på den industrin jag brukade arbeta med dagligen där bara jag som en enda pumpmaskinist förbrukade ca 70-100 liter disel dagligen. Och lägg då till att det körde ca 55 andra pumpar med mig i bara i Stockholm samma dag. Jag orkar inte ens nämna det faktum att då var det ju också ett hundratal betongbilar som levererade betong till dessa 55 pumpar.

Men det är ju som med så mycket annat man orkar inte ta det till sig så man sticker huvudet i sanden och glömmer det för stunden. Man orkar ju inte riktigt se HUR illa det verkligen är.

Min älsta dotter har haft en period av världens alla frågor. Den ena omöjligare än den andra att svara på.

En dag på Bornholm i somras så frågade hon:

-Mamma vad gör man bensin av?

-Olja!

-Jamen oljan kommer väl från naturen?

-Ja det gör den!

- Men om man gör bensin av olja som kommer från naturen och avgaserna förstör naturen, då förstör väl naturen sig själv??

- Eh ja det kan man ju säga men……

Vad ska man säga…!!? Att denna hemska varelsen människan har förbrukat naturens resurser alldeles för fort!! Vi har skövlat regnskogar, förstört ozonlagret och utrotat djurarter.

Ska man tala om hur illa det är för sina barn? Att deras förfäder lämnade deras jord utan hopp och framtid. Människan är nog den enda art som jag känner till som faktikt utrotar sig själv.

För sanningen är ju så illa , att det hjälper inte om vi så skulle stanna varenda fordon i hela världen IDAG. Även om ALL bil, båt, flyg och lastbilstrafik la ner så finns det inget hopp för vår planet. Loppet är kört, skadan är skedd. Och även om vi idag försöker tappert plåstra om såren och lindra moder jords skador så är sanningen ett faktum.

Planeten går under.

Så vad ska man göra??

Skita i alltihop, Nej det tycker jag givetvis inte!

Jag tänker fortsätta sortera mina mjölk och plast förpackningar. Men vad sak jag göra åt att min bil går på disel och att det jag släpper ut med den gör att mina förpackningsorteringar betyder nada i jämnförelse.

Alla ska nog fortsätta dra sitt strå till stacken.

Det enda jag vill säga är: Vem försöker vi egentligen lura??

Rätt eller fel men jag har talat om för mina barn hur illa det är. Jag säger vi gör vad vi kan och det finns ingen anledning till oro, vi kan ändå inte göra mycket åt saken. Men faktum kvarstår planetens dagar är räknade och det finns inget/ inte mycket vi kan göra åt det!

Långt ifrån alla bloggläsare är väl Lastbilsfantaster men för er som vill säga Hej tänkte jag bara medela att jag befinner mig på Lastbilsmässan i Jönköping imorgon. Mina kontaktuppgifter hittar ni på Modern Betongs hemsida.

Där kan ni i övrigt läsa att jag har haft fullt upp att göra min första pumpleverans. Oj, oj, oj detta är verkligen ingen lek måste jag säga. Det har varit en tuff tid innan pumpen var i Sverige och en hård press och stress om allt skulle klaffa och den skulle stå här i tid. Men allt gick väl, även om det har varit krångel på vägen.Så jag har haft ett par tuffa dagar i Göteborg nu.

Det kräver allt av dig när du är på jobbet som säljare. Men idag ska jag vara lite mamma också.

Solängsskolan i Örkelljunga har skolstart och nu måste man vara med och aggera lite förälder också. Barnen tycker det är jättespännande. De har ju redan gått lite på fritids och funnit lite nya vänner. Allt känns väldigt bra 

Håll nu tummarna att även skolan blir så bra som de förväntat sig.

Hej alla bloggläsare.

Nu har jag varit tyst länge. Jag har som många andra tagit semester ifrån ALLT. Som Jag för flera månader sedan pratade om att stänga av mobiler och datorer och göra mig oanträffbar. Så gjorde jag faktiskt det en hel vecka. För lite kan tyckas. Och ja det var det kanske, men bättre än inget. Och ÅÅÅ så skönt och ljuvligt det var.

Jag och familjen tältade på Bornholm och vi badade, byggde sandslott, läste och spelade spel. Det var hur mysigt och underbart som helst. Det var tom så vi sa oss vara beredda att göra om det med tältning och allt. 

Mitt bästa semester minne är nog ändå den dagen vi skulle ge oss ut på cykeltur hela familjen. Barnen hade med sina egna cyklar och Måns och jag tänkte låna hans föräldrars vid behov. (De befann sig också på Bornholm.) Men just som vi skulle ge oss iväg så hade hans Far tagit sin egen cykel på en tur, hans Mor åkt iväg med bilen och hennes cykel stog låst med nyckeln på samma knippa som Faderns cykel som nu var ute på en tur.

Där stog vi med tre förväntansfulla barn som absolut ville cykla och så bara tre barncyklar.

Man får ju inte se någonting för omöjligt. Så vi löste problemet såhär: Sexårignens cykel lastades enligt följande: Nioåringen till pilot och sjuåringen  på pakethållaren.

Sjuåringens cykel som inte har pakethållare fick mamma Susanne som chaufför. Och älsta dotterns cykel på hela 24 tum tog Måns med sexåringen på pakethållaren.

Tänk er vilken syn det var när familjen kom körandes på rad genom byn. Man kände sig som knasiga familjen på semester. Men vad gjorde det. Folk fick väl titta, skratta och ha kul åt oss. Vi hade minst lika kul åt det vi å.

Barnen blev mer än nöjda över hur vi löste den cykelturen och alla förlängde nog livet med ett gott skratt.

Tänk ändå att ibland kan så lite betyda så mycket. Förväntningarna är nog inte alltid så höga som man tror. Det behöver inte alltid vara ett åk i nyaste attraktionen på Liseberg som är det gladaste minnet från en semeter, eller middagen på den dyra resturangen där ingen ändå blev mätt.

Nej det kan ju vara just det lilla, det tokiga som bara vi minns. Som är långt så mycket mera värt och nog så mycket roligare att skratta åt.

Vad har ni för “bästa semester minne”? Snälla dela med er.

Nu har vi flyttat boch kommit på rätt plats. Men så mycket mer än så är det inte innan nästa förändring står för dörren.

En NY familjemedlem!!

Min son har fått sin efterlängtade lilla Maja. En liten dvärgpudel pappilon. Åh så söt och go. Få se hur det ska gå nu då 

Ja och nu är det semester och allt. Och vi har som vanligt inget sysselsättningsproblem i alla fall 

Så nu var flytten äntligen genomförd.

Det var helt sinnessjukt vilket mastodontpass man tog på sig när man flyttade från radhus i Enköping och ur lägenhet i Norrköping och in i ett hus i Skåne på mindre än 2 dygn. Men nu är vi här!

Ja som sagt Örkelljunga i Skåne blev vår gemensamma hemort till sist. Vi bor i ett välrenoverat 40 tals hus.

Så nu är det en hel nystart för hela familjen. Spännande!! Måns kommer härifrån så helt främmande är inte trakten.

Nu är det semester och familjen har flera veckor på sig att etablera sig här. Känns riktigt underbart.

Puh…! Den senaste veckan och de senaste dagarna har varit kaotiska. Men nu är huset påskrivet och sålt!! Känns lite konstigt , allt gick så fort. Och det är klart att en så stor förändring som en flytt påverkar en och känns. Men jag har fortfarande min förvissning om att jag gör helt rätt och att nu har jag/ vi kommit till en helt ny fas i livet.

Måns och jag börjar om och skapar en ny vardag med nya rutiner på ett nytt ställe. HÄRLIGT!!! Jag är så lycklig och kär.

Vart det bär hän väntar jag lite med att avslöja. Det återkommer jag med nästa vecka.

För alla er som visat och sålt hus så är det väl inte helt obekant vad jag gått igenom de senaste dagarna. Förklarar kanske lite varför tiden att delge allt med er inte funnits.

Men jag blev glad idag när jag kom in på bloggen och såg era komentarer. Kul att ni fortfarande är me´

Och jobbet fortsätter gå för högtryck. Men det blir bara roligare och roligare varefter man får mer och mer koll och hinner jobba på kontakterna med kunderna. Börjar bli bekväm med det jag gör.

Fast igår var det en liten konstig känsla när jag skulle besöka en kund på ett bygge i Solna. Jag kom dit med jeans och gympaskor på ett SKANSKA bygge där det är så noga med skyddsutrustning. Så jag fick låna hjälm och reflexväst. Och helt plötsligt kände jag mig som ett ufo i den förut så bekanta miljön. Det syntes verkligen att jag var en utböling på besök. Men vad brydde jag mig om det jag pratade på med pumpmaskinisten och struntade i att alla byggare tittade på mig som en oinsatt kontorsråtta.

Lustigt är det väl ändå att man dömmer folk så fort utifrån deras yttre.

Jag insåg genast att jag gjort precis samma sak med “kontorsnissar” som dykt upp på byggena.

Tänk så man/folk e´!

Nu vill jag önska er alla en RIKTIGT glad midsommar.

Tiden går fort (har väl knappast undgått någon) och sommaren är här och snart semestern.

En tid vi alla längtat efter, och jag extra mycket för snart så ska min älskade man och jag även få bo tillsammans. Det har varit med en skräckblandad förtjusning vi räknat dagarna tills dess. Måns har haft arbetsuppdrag att slutföra i Norrköping och därför behövt bli kvar där till semestern. Men nu är lägenheten uppsagd och snart bor vi under samma tak.

Saken är bara den att det blir inte under detta tak!

Vad jag menade med skräckblandad förtjusning är att mitt fina radhus inte riktigt passar våra drömmar och behov.

Nu kan man ju tycka att det skulle kunna vara en bra början men för oss känns det verkligen som vi behöver ett hus och börja om på nytt.

Så…. Nu ska huset säljas!!

Det är med blandade känslor jag säljer mitt fina radhus som jag lagt ner så mycket kärlek, tid, och energi på.

Men det känns SÅÅ RÄTT! 

Så vet ni någon som letar hus i Enköping så hojta till!

Nu ska jag sammanställa en text som i mycket talar till mig själv.

Men det kanske finns en och annan läsare som kan känna igen sig.

Jag vill börja med en liten utvärdering:

Du/ Jag är en kvinna/ man mitt i livet mitt i karriären. Det är nu du ska hinna med mer än nånsin.

Du har inga små dregliga bebisar som ger dig sömnlösa nätter att skylla div pinsamma omständigheter på.

Ungarna är så pass stora att deras dåliga betende knappast går att ursäkta med deras ringa ålder.

Ditt hem är ett skapligt, föhållandevis fint boende i ett bra kvarter och borde därför uppfylla en viss inrdenings och renlighets standard.

Din bil är ny och borde därför skötas därefter och inte vara fylld med småskräp och intäckt i ett lager av pollen så att det liknar smuttslagret på en husvagn som stått lagrad sedan förra sässongen.

Kroppen blir i värmen mindre skyld och det blir svårare att dölja dina brister och skavanker. Det är många år sedan du födde ditt sista barn så några barnakilon är det inte aktuellt att skylla på. Du har inte heller åldern inne för att påtala den som orsaken till dina brister.

Och är du inte skild, och därför får ansvara för allt. Så är du nygift och har en relation du vill bygga, lägga ner krut och energi på. (Vart ska man ta den ifrån.)

Semestern borde rimligen innehålla minst en utlandsresa per år. (Gärna fjällen också.) ”Alla andra barn i klassen åker ju så varför kan inte vi?”

Nej jag skulle nog vilja påstå att det är nu livet snurrar fortare och det händer mer än nånsin.

Ja antingen så ser man allt detta sammanslaget som en väldig massa press, och stressar sig igenom. (Förmodligen lyckas man.) Eller så hittar man balansen och finner en njutning i allt man har.

Saker du länge strävat efter och lyckats få men som samtidigt kräver din omsorg, tid, och omvårdnad.

Man skulle ju kunna levat som en bekymmersfri singel i 30 års klassen. Fri som en fågel och gör det som faller dig in.

För vissa är det nog drömmen (och de är nog också där), men hos de flesta så finns där nog drömmen om partnen, familjen, hemmet och ett bra jobb.

Så var gör man då åt saken när du inte hinner med.

Det måste ju handla om balansen, förmågan att sortera och investera din tid som om det vore den dyraste skatt.

Jag har sagt det förut men det tål att upprepas.

Tid kommer aldrig tillbaks, morgondagen får du aldrig igen.

Men pengar att jobba in finns alltid.

Resmålen står kvar när du är pensionär. Och vid den tidpunkten är nog ändå den nya bilen på skroten.

Och hemmet som du så fint restaurerade har du nog ändå tröttnat på och alla inventarier gått ur modet. Allt du slet så hårt för att få ihop till att hålla din standard har ändå gått ur tiden. Och det har även barnen som för några år sedan stog där och sökte din uppmärkasmhet och kärlek.

De lever sina egna liv men SINA vardagsbestyr.

Förhoppningsvis kliver ändå fortfarande din livskamrat in genom dörren men vad hände om du aldrig prioriterade tiden för honom heller?

Nu ska jag säga vad jag vill ha sagt.

Det är bara DU/ JAG som har stoppknappen till ditt liv.

Ingenting blir bättre imorgon, ingenting löser sig bara man passerat ett visst hinder.

Ditt/ Mitt liv är idag och den blir vad DU/JAG gör den dagen till.

Så slutligen ska jag citera Farbror Melker ifrån Saltkråkan:

“Denna dagen ett liv”

Och så slutade han med: Och vilket liv sen!