Livet är en räkmacka
Det var längesen livet var som en räkmacka, men igår var det faktiskt det.
Ett vänligt Göteborg välkomnade, solen tog över hela himlen och isande atlantvindar bet i öronen. Speciellt högst upp på den halvgjutna bron över partihallsområdet mellan E45 och E6.
Där stod jag och blickade ut över Säveån, funderande på miljöer till nästa nummers projektreportage. Teknikfakta och anekdoter hade jag redan i blocket och en cd full med illustrationer och skisser.
Projektet är Skanskas och jag måste säga att Skanska har utvecklat en riktigt bra företagsanda när det gäller att bemöta journalister. Pressavdelningen slussar bara vidare till platschefer som är öppna, informativa och tar sig tid. Per-Ola Svahn och Christian Werner är inga undantag.
Det blir ett kanonreportage som ni får läsa i nästa nummer som är i era brevlådor den 26 mars. Om inte annat så njut av fotografen Boel Ferms bilder. Hon har krämat på lite extra med färgerna så betongmiljöerna får ett liv ni aldrig sett.
Eftermiddagen ägnade jag åt att bjuda min gamle vän Håkan Cullberg på räkmacka på hans kontor. Håkan är arkitekten bakom Bergakungens sal och Örnen, den vackra pirbyggnaden på andra sidan älven.
Om Håkan är min vän eller inte kan man kanke diskutera. Men vi har suttit på våning 50 i ett hotellrum i Tokyo och löst hela Göteborgs framtida arkitektur. Över ett glas blended whisky dessutom. Då föds någon sorts vänskap. Jag fick dessutom en gåva, en signerad “World Architecture Travel Edition” som jag ska visa mina barnbarn…
Håkans pirbyggnad fyller 15 år i år och i nummer 3 i början av juni får ni läsa om den. Och om Håkan. Och om en byggnad som aldrig har fått ett riktigt erkännande, tycker jag. Vi blickar avundsjukt mot Köpenhamn och Oslo för att bli inspirerade av fräck arkitektur, när vi egentligen bara behöver ta oss över Älvsborgsbron.
Betonggalan läggs ner!
Hör till min förskräckelse på Radio Sörmland att Nyköpings Betonggala inte blir av i år. Det blir i stället en Kärleks- och Mångfaldsfestival, vilket kanske i och för sig inte är så dumt. Men behöver det ena utesluta det andra? Betong är väl synonymt med kärlek och mängfald?
Läs mer
Grafisk betong i Byggvärlden
Vår härförare för grafisk betong, Mikael Göransson, får allt mer uppmärksamhet. Nu senast i Byggvärlden.
Läs här
Betong från himlen…
Sex röda betongblock har liksom meteoriter ramlat ner från himlen utanför Ystad. Åtmonstone i konstens värld. Se hur det gick till på film och bild.
Klicka här för film
Klicka här för bild
Passionerad chef sover gott…
Passionen. Äntligen får den ett professionellt erkännande. I lågkonjunktur och kristider kan vem som helst ta över dina arbetsuppgifter. Vargarna står på lur efter ditt jobb. Du kanske inte kan konkurrera med deras långa och smarta CV:n, men det finns en sak som gör just dig unik. Just det. Passionen.
Enligt en undersökning som tidningen Chef gjort anser 92 procent av landets chefer att passionen är väldigt viktig i chefsjobbet. En passionerad chef har gott om energi, gör det lilla extra och är prestigelös. Han smittar andra och älskar när andra växer för det gemensamma resultatet är viktigare än hans egen ställning.
Men medan så gott som alla chefer tycker passionen är viktig är det endast 62 procent av cheferna som känner passion i just sitt jobb. Det sitter med andra ord en massa chefer som gör ett opassionerat jobb. Det innebär att det kommer bli en hel del chefsjobb lediga i framtiden.
Hur är det med passionen i betongsektorn? Kanske vi skulle göra en egen undersökning.
När Tidskriften Betong förra året fick Svenska Publishing-Prisets Verbala pris löd motiveringen: ”För en livfull och livgivande tidskrift som varje gång överraskar, inspirerar och lockar till läsning.” När vår lilla redaktion stod på scenen och tog emot priset fick jag frågan om hur man kan skriva så passionerat om betong?
”Man måste älska betong”, svarade jag och de nästan 200 närvarande på Forresta ute på Lidingö brast ut i kvällens hjärtligaste skratt. Högre och längre än den inhyrde ståupparen mäktade med.
Men för mig var det inget skämt. Och inte för någon annan av oss på redaktionen heller. Jag kan nog säga att jag älskar betong, för jag älskar att göra en tidskrift för en bransch som får stå lite i skuggan. Jag älskar att träffa alla människor bakom materialet, se verkligheten på byggplatserna och hitta nya sätt att beskriva och berätta om betongens viktigaste frågor.
Därför blir jag glad att läsa om passionens vikt i chefsjobbet. Man kommer nämligen alltid kunna hitta en chefredaktör som slår mig i allt. Men ingen som slår mig i passion, ingen som älskar betong som jag. Så medan andra chefer ligger sömnlösa i lågkonjunkturen, sover jag gott på passionens mjuka kudde.
Betongfeber 2009 till handlingarna
Årets Betongfeber hade fler utställare och fler besökare än någonsin. För första gången var utställningen öppen och kunde besökas kostnadsfritt. Det var det många som gjorde och trots att föreläsningssalarna var välfyllda fanns det ändå gott om folk i utställningen. Tidskriften Betong var mediapartner och växlade om till att bli en dagstidning under de båda dagarna och här följer Betongfeber 2009 ur chefredaktörens perspektiv.
Den 16 november
9.09 Anländer till Stockholmsmässan som så sakta börjar bygga upp montrarna till morgondagens feber. Börjar packa upp pallen med varor från Tove Adman till Betongshopen.
11.23 Hittar inte pallen med våra tidskrifter och några av utställningsbidragen till vår designtävling Oväntat möte. Ringer fraktbolaget som säger sig ställt den i C-hallen och jag börjar undra om jag skrev rätt monternummer. Jakten börjar.
12.12 Ytan där vi ska rigga upp designutställningen är bokad fram till kl. 17.00 så det är först då vi kan rigga upp den. Kvällsjobb och letande efter barnvakt börjar. Pallen är fortfarande försvunnen.
14.44 Betongshopen är uppackad, men underredena till betongborden saknas. De kommer först i morgon, får jag veta. Någon kanske vill köpa bordskivorna som de är. Får följa med ut i de stora tälten där utgående gods ställts. Kanske pallen lastats ut av misstag. Ingen pall i sikte.
17.00 Ut i foajén och lyfta betongskulpturer och krukor till designtävlingen. Mikael Göransson har skickat tavlor med grafisk betong som ska hänga i en viss ordning. Skissen är svårtydlig och jag lyckas hänga en tavla upp och ner. Men det får jag veta först nästa dag när Mikael själv kommer till mässan.
18.21 Letar pallyft och snubblar över en Europapall som står övergiven mitt i en av gångarna. Den är min, men stod inte där för någon timme sen. Strunt samma, mässan är räddad.
20.57 Sist men inte minst får Johan Forsbergs klockor ta plats i utställningen. Anders Wallstens sittkub kan dock inte hittas, troligen har den inte kommit. Hans plats gapar tom och han svara inte på mobilen. Vad gör man?
Den 17 november
8.27 Som moderator för sessionen Betongarkitektur är jag på plats och får tag på teknikern som lovar återkomma inom kort. Anders Wallsten dyker upp och vi får vara fyra man för att lyfta upp hans 140 kilo tunga sittpall på utställningskuben.
8.44 Den sympatiske föreläsaren Albert Williams-Taylor har ett kraftig handslag och undra om han kan använda egen dator. Det kan han säkert bara teknikern kommer. Men det gör han inte. Mats Emborg och Jörgen Larsson, de andra föreläsarna dyker upp med sina stickor och jag börjar fumla med min egen dator. Skjortan klibbar på ryggen och det är för sent att ta av sig kavajen.
9.00 Seminariet Mer för pengarna börjar i salen bredvid. Jag hör applåderna när förste föredragshållaren kommer fram på scenen. I vår sal tittar alla på mig. Jag tittar efter teknikern.
9.09 Teknikern skyndar in. Han är lugn och metodisk och jag kommer på mig själv med att som vanligt inte lyssna ordentligt. Hur svårt kan det vara att klicka fram presentationerna?
9.13 Nu! Seminariet igång. Kaffepausen kommer bli lite för kort, men nu kör vi. Första presentationen vill inte visa sig. Jag borde lyssnat bättre. Får öppna PowerPoint och fippla manuellt. Min karriär som moderator tog just slut.
12.00 Prick på minuten tar sessionen slut och alla verkar nöjda. Föreläsarna räddade mig.
13.00 Ordförande i Betongföreningen, Michael Åhström, hälsar alla välkomna till eftermiddagens gemensamma session. Salen fylls sakta på. Jag lyssnar lite förstrött, sitter samtidigt och skriver en liten krönika till morgondagens Mässexpress, vår dagstidning som ska lämnas om några timmar.
15.23 I utställningen är det puls. Sika bjuder på juice, betonghäckar gjuts på löpande band av besökarna och femkampen är i full gång. Betongkulor som krossar porslinstallrikar är det enda jag själv provar. Lyckas faktiskt träffa en.
16.12 Betongshopen börjar få slut på varor. Jag borde beställt mer, men jag trodde det var lågkonjunktur. Tänk vad lite feber får folk att glömma.
16.59 Cementa bjuder på Tyrolerpub. Vd:n Fredrik Winberg klär faktiskt i grön hatt med fjäder. Det är nästan lika trevligt som vinbaren de hade för två år sen. Är det nåt de kan Cementa så är det att ordna pubar.
18.10 Middagssalen börjar sakteliga fyllas på. Själv sitter jag vid ett bord med Alf Rytter från KC Betong, Patrik Hult, Betongföreningen och Johnny Ståhl, Strängbetong. Mattias Wäppling från SL och ett gäng finländare som sysslar med grafisk betong slår sig också ner medan Ellinor Asp spelar bakgrundsmusik vid flygeln på scen.
19.34 Peter Brynolf, trollkonstnär och ståuppkomiker, snurrar upp Arne Hellström och Peter Billberg på scen. Undrar om de hittade hem efteråt?
22.41 Ellinor Asp håller på att hamra sönder flygeln med en energi som man önskar att man hade själv. Jag och Richard McCarthy från CBI, som även var kvällens toastmaster, beger oss över till hotellets betongbar och tränger oss fram till disken bredvid Mats Wahlsten, Betongindustri.
23.29 Jag går och lägger mig. Synd att lämna en välfylld bar med massor av glada och febriga betonggubbar. Men man är trots allt 41 år…
Den 18 november
8.13 Frukostsalen är fylld av glada men mosiga människor. Christian Lassen, Tyréns, tar också äggröra och bacon.
9.00 Tunneldagen börjar på utsatt tid, föreläsningarna om EK 2 och Betong i ny skrud strax efter.
11.59 Husqvarnas slipmaskin drar igång och demonstrerar hur ett betonggolv kan bli marmorlent. Cafégästerna i Betongcafét rynkar pannorna och höjer rösterna.
14.31 Jag harklar mig lite i mikrofonen på lilla scenen ute i utställningen. Det är inte många som reagerar så jag pratar på lite högre och till slut börjar de flesta notera att det är dags för prisutdelning i våra två tävlingar Ovänta möte och Liv, ljus och färg. Cementa genom Gerdt Lundeberg vinner designtävlingen Oväntat möte med sin geniala chokladask i blank betong. KC Betong vinner Liv, ljus och färg.
17.00 Mässan stänger och ett myrtåg av truckar och mattplockare väller in. Montrar och mattgångar försvinner i ett nafs och de tunga utställningsobjekten är lättare att lyfta ner än upp. Redan strax efter klockan sju kan jag lämna mässan med lite febrig baksmälla av allt som hänt.
20.21 Somnar med barnen samtidigt som betongfebern börjar sjunka under 40…
Nyordning på bloggen
Tidskriften Betong har precis tagit fram en ny treårsplan som även innefattar hemsidan. Jag tror ni kommer uppskatta den.
Bland annat innebär det att min blogg här försvinner (om det nu inte blir läsarstorm och massor av protester…) och ersätts av någonting annat som jag inte kan avslöja än.
Men förändringen kommer ni se först vid nyår, så några inlägg till blir det här.
Lise i svenskan
Lise Langseth har inte bara tagit över hela betongbranschen genom sina båda vd-poster i branschföreningarna SFF och Betongvaruindustrin. Igår tog hon över ett helt uppslag i Svenska Dagbladet. Skickligt.
Läs mer
Mera betong…
Fick tips om en låt som heter Mera betong. Och tipset kom inte från vem som helst, nämligen Maria Ferm som är språkrör för miljöpartiets ungdomsförbund…
Lyssna här
Dessutom läste jag i somras om en båtbyggare som just blivit färdig med sin 30-fotare. Han valde bort trä och plast till förmån för betongen. Därför att det blev billigast.
Läs mer
…och leguanen Spike har precis flytta till Universeum i Göteborg där han fått ett alldeles eget klätterträd. I betong.
Läs mer
Betong i sommar
Tillbaks på jobbet. Inte så farligt som det verkade i söndagskväll, men så är vi också framme vid fredagen.
Är ensam på redaktionen, vilket är bra. Nu kan jag ladda upp med arbete så att alla andra blir fullt sysselsatta när de är tillbaka.
Sommaren var skön, men kanske lite intensiv. Tydligen ska man bara ligga still och inte tänka, låta sinnet få ro. När jag ser tillbaka på min resrutt blev det kanske inte så. Gotland, Roslagen, Göteborg, Höga kusten, Dalarna och Tromsö uppe i Nordnorge. Men det var en inspirerande sommar, den gav mycket.
Gotland var en blandning av politikerveckan i Almedalen och öde stränder. Nere i hamnen hade vi bubbelmingel och göt betonghäckar, på dagarna träffade vi politiker och berättade om betong. Lars Ohly ville gärna gjuta sig en häck, men var upptagen med intervjuer. Däremot räknade jag till sex riksdagspolitiker som faktiskt kom och göt och ännu fler träffades vid de olika luncherna vi ordnade.
Jag lyckades även hinna med ett reportage om ett passivhus i betong. Kanske det enda nybyggda i Sverige. Ni får läsa om det senare i höst.
Från Gotland minns jag bäst solnedgångarna vid Tofta strand när barnen sprang runt i det ljumma vattnet medan jag satt i en brassestol och svagt anade trubaduren från beachklubben bakom sanddynorna.
I Roslagen har mina föräldrar en gammal stuga som min morfar byggt. Bad från klippor, osande grill, rödvin ur boxen, slingrande grusvägar, smultron på strån, sill och nubbe, taffligt gitarrspel i sommarkvällen och besk smak i munnen från godnattpussar på myggoljade barnkinder. Svensk sommar som den ska vara med andra ord…
Ingen sommar utan västkusten. Tyvärr inget Halmstad och Frösakull denna gång, men väl görgoa Götet. Göteborg är förstås Liseberg, åkband, sockervaddade fingrar och barn som bara ska åka en gång till. Nätterna blev långa med gamla vänner, caipirinha, prestigefyllda kortspel och diskussioner om poäng hit och dit. Såna kvällar förstår man varför det är krig i världen.
Dalarna vill jag inte berätta så mycket om. För första gången i historien förlorade jag ett set i tennis mot min två år äldre vän. Tydligen räcker det inte att spela en gång om året om man ska behålla sina titlar. Får nog lägga in ett julpass.
Höga kusten är en favorit. Några kilometer in i landet från Sandöbron, ni vet ett av Sveriges sju underverk i betong, har en granne en gård högt över Storsjön. Inte den stora Storsjön utan en ganska liten, men avlång och bedårande vacker. Fisktallrik ute på restarang 
Fiskarfängets brygga i Norrfällsviken och kalla kvällsbad i Storsjön. En dag ska jag och grannen bygga en stor terass och öppna pensionat häruppe. Vi ska ha pubkvällar med utsikt över sjön och träffa givande personligheter från hela världen. Det kändes alldeles självklart när barnen somnat och norrlandsnatten svepte in sjön och skogarna i trolsk skymning…
Till Tromsö flög jag. Utan barn. Bara jag, isvindarna och de pinfärska räkorna. Hela semestern letar man efter ställen med fin utsikt, havsvindar eller berg. I Tromsö finns allt. Och överallt. Fjällen tornar upp sig i slutet på nästan varje gata och restauranger med havsutsikt är mer regel än undantag. Det är livligt i centrum med sydländska turister och amerikaner men ändå inga problem att hitta små avskilda platser för ett dopp i det ishavskalla vattnet.
Jag minns ännu de ensamma nätterna nere vid sydspetsen på ön, då midnattssolen bara hjälpligt gömde sig bakom fjälltopparna och det enda som hördes var de dunkande fiskebåtarnas motorer när de smög sig ut i ishavet.
Ensamheten, ljuset och det klara vattnet. Det är det jag tar med mig nu i höst när vi ska göra den kreativa byggtidskriften ännu lite bättre.
